CATHRINE
VON
HAUSWOLFFS
STIFTELSE

STIPENDIAT

2018
STUDIO SUPERSJU

2018 års stipendium från Cathrine von Hauswolffs stiftelse för designutveckling går till vävgruppen Studio Supersju, det vill säga Siri Pettersson, Miriam Parkman, Josefin Gäfvert, Mirjam Hemström, Ia Centerhall, Arianna Funk och Vega Määttä Siltberg 

Juryns motivering:

”Om vi vill att kunskap om olika hantverk ska finnas kvar i Sverige, måste vi också värna om den. Studio Supersju gör en uråldrig vävtradition samtida och bidrar därmed även till att ge den en framtid.”

https://studiosupersju.com/


STIPENDIAT

2017
Skruf Glasbruk

Läs mer

STIPENDIAT

2016
Samir Alj Fält

Läs mer

STIPENDIAT

2015
A new layer

Läs mer

STIPENDIAT

2014
Örnsbergsauktionen

Läs mer

STIPENDIAT

2013
Ikko Yokoyama

Läs mer

JURYN

Läs mer

Om stiftelsen

Det är svårt att tänka sig en person som bidragit mer till svensk forms goda rykte än Cathrine von Hauswolff. Hon var en av Sveriges få fristående designutställningsproducenter och gjorde en rad utställningar, i allt från Örebro till Tokyo, innan hon gick bort alldeles för tidigt 2013. Sedan några år tillbaka var hon konstnärlig rådgivare på Svenskt Tenn där hon, liksom i alla andra sammanhang, lät kunskap och kvalitet genomsyra allt hon gjorde.

När Cathrine von Hauswolff gick bort 2013 lämnade hon inte bara sin älskade familj, utan också en lång rad personer som berörts av henne. Flera av dem insåg att Cathrine var mer än någon de hade stött på privat eller professionellt – hon hade blivit en vän.

Därför har en samling av dessa vänner bestämt sig för att föra Cathrines gärning vidare, en gärning som gjorde henne till en uppskattad kraft inom svensk formgivning. Tillsammans har de lagt grundplåten till Cathrine von Hauswolffs stiftelse för designutveckling.

Stiftelsen kommer årligen att premiera en person med bra idéer, snarare än att dela ut ett traditionellt designpris. Att belöna ett färdigt resultat och att hylla något som bara möter ögat vore fel. Design var något djupare än så för Cathrine. För henne handlade design om att spänna över discipliner – tekniken, miljön och formen – för att komma till insikt och skapa något både vackert och varaktigt. För Cathrine innefattade design allt från industridesign till konsthantverk och slöjd. Det var också viktigt att kunna sin historia, så att man kan ta med sig delar av den in i framtiden.

Resultatet blir del av en process som spänner över år och generationer. Då finner den nya tolkningar, användningsområden och användare. Det är, helt enkelt, en utveckling, ett framåtskridande.

Bra designidéer uppstår inte ur intet och är sällan fulländade direkt. För att komma dit behövs kunskap och tid, engagemang och dedikation. Men det krävs också pengar.

Därför kommer stiftelsen att dela ut ett årligt stipendium.

Stipendiet ges till en person som är håller på att skapa något som Cathrine skulle ha tyckt om. Det kan vara både formgivning och produktutveckling, kanske att stötta en person med en idé under utveckling, oavsett vilket skrå personen verkar inom.

Stiftelsen är vad den heter: en stiftelse för designutveckling. Formgivning står inte stilla. Stipendiet kommer därför att delas ut till en person som behöver pengar för att utveckla sig och sitt arbete ytterligare.

God form kan ofta bli ännu bättre. Det var det Cathrine von Hauswolff arbetade med dagligen. Nu för vi hennes arbete vidare.

Röster om Cathrine

Ewa Kumlin, vd, Svensk Form:

”Våren 2003 bjöd Cathrine och jag tillsammans in holländska Droog Design till en utställning på Kulturhuset – den hette ”Your Choice” och producerades av Bas Design. Vi hade träffats i Japan några år tidigare och nu hittade vi äntligen ett sätt att samarbeta. Samma vår fick jag en förfrågan från Svenskt Tenns dåvarande vd Yvonne Sörensen om att arrangera en designtävling med tema tenn. Jag föreslog att vi istället skulle starta ett samarbetsprojekt där en grupp designer fick lära sig mer om materialet. Projektet fick namnet ”Nytt Svenskt Tenn” och jag anlitade Cathrine som konstnärlig ledare. Tillsammans valde vi ut tio kvinnliga formgivare i olika generationer. Yngst var Sissi Westerberg, 28, och äldst Signe Persson-Melin, 88. Sedan gick vi grundligt tillväga. Innan formgivarna började skissa fick de en designhistorisk föreläsning med Jan von Gerber på Nationalmuseum. Vi grävde också i Estrid Ericsons arkiv och gjorde studiebesök i metallverkstaden i Östergötland som producerar Svenskt Tenns tennföremål. Projektet pågick i ett år och formgivarna fick självklart skissarvode.

Cathrine hade en osviklig känsla för kvalitet och ett absolut gehör i formfrågor. Hon hade en förmåga att lyssna, var empatisk och bra på att sätta sig in i en formgivares sätt att tänka. Hon kunde också framföra kritik på ett behagligt sätt. Allt det här bidrog förstås till att ”Nytt Svenskt Tenn” blev ett riktigt mönsterprojekt.

Cathrine var en del av en stor värld. Hon kom från ett borgerligt hem med mycket konst och många böcker och lyckades kombinera det hon fått med sig därifrån med en aldrig sinande kunskapstörst kring nu- och framtid. Hon var alltid öppen för att pröva nya tankar och idéer och hade koll på nya rörelser och internationella influenser.

Efter Svenskt Tenn-projektet samarbetade vi i flera andra Svensk Form-sammanhang. Cathrine var till exempel utställningsproducent för Svensk Forms utställning på möbelmässan i Milano och för en Bernadotte-utställning, som turnerade både i Sverige och utomlands.

När Sverige var värd för ett EU-toppmöte och Svensk Form fick i uppdrag av staten att ta fram presenter konsulterade jag också Cathrine. Hon tänkte nytt: det året fick delegaterna inga tunga glaspjäser med sig hem utan bra handkrämer och fina regnkappor som de kunde ta med sig i handbagaget.

Cathrine var en professionell relation som utvecklades till en vänskap. Under flera års tid pratade vi i telefon flera gånger i veckan.”

Maria Veerasamy, vd, Svenskt Tenn:

”Egentligen kände vi inte varandra så länge, men vi hann komma nära varandra ändå. Cathrine var deltidsanställd på Svenskt Tenn när jag tillträdde som vd i januari 2011. Jag kom från modebranschen och Cathrine lärde mig snabbt allt som jag inte kunde om ett företag som Svenskt Tenn. Vi diskuterade värdet av konst, musik – kultur. Allt det där som är så viktigt för att världen inte bara ska vara svart-vit. Som sätter färg och guldkant på tillvaron.

Cathrine var väldigt kunnig och generös med sin kunskap. Hon hade en hjälpande, stödjande sida och var fullständigt prestigelös. Vi jobbade aldrig i projekt tillsammans, men vi pratade mycket om visioner och strategiska frågor. Relationen mellan design och producent. Vem ska stå för kostnaderna för en produkt? Vad bör ett företag ta för ansvar för?

Medan jag såg en helhet gick Cathrine in i detaljerna. Det kunde handla om allt ifrån en text till en produkts utformning eller en brief till en formgivare. Hon såg till att det fanns en konstnärlig höjd på allt. Jag var alltid trygg med hennes omdöme för jag kände att hennes engagemang var äkta. Hon var beredd att gå den svåra vägen för att nå det där speciella.

Jag har en bild av Cathrine i mitt arbetsrum som jag brukar ta fram och titta på när jag tycker att jag själv har förlorat skärpan. För även om hon var mild och väluppfostrad i sina relationer var hon skarp i sina åsikter.

Det var i samtalet och dialogen Cathrine fick andra att växa. Och förmodligen var det dialogen som fick henne att växa också.”

Eric Ericson, konstnär, formgivare och författare:

”Cathrine finns med på min tio-i-topp-lista över bra personer som jag träffat i livet. Hon var mitt bollplank när jag gjorde tennprodukter för Svenskt Tenn, 2012 tror jag att det var. Och vilket bollplank! Hon var rolig och smart och hade dessutom en samtidskoll som var grundad i historien.

Cathrine var extremt mån om kvaliteten och satte sig snabbt in i produktionsprocesser. Hon trodde verkligen på min idé om en handgraverad bordsyta, också när det visade sig att enbart handgravyren skulle ta 40–50 timmar.

Trots att hon kom från ett välbärgat hem var hon snarast radikal i sitt förhållningssätt. Hon vågade göra på sitt sätt och hade ett milt men bestämt sätt att leda. Det var ett positivt ledarskap. Även om vi inte kände varandra så väl kändes det som att vi hade en speciell kontakt.”

Annica Kvint, design- och arkitekturkritiker och journalist:

”Cathrine och jag delade kontor av och till under nästan 20 års tid. Jag skrev ibland texter i samband med de utställningar som hon kurerade och med åren utvecklade vi ett ständigt pågående samtal. Det kretsade ofta kring form, arkitektur eller konst, men kunde lika gärna glida in på litteratur, mode, samhällsutveckling eller något helt annat. Jag vet att hon förde den typen av vindlande samtal med många och att de var värdefulla för alla som hon samarbetade med.

Cathrine var snabb på att plocka upp fenomen i tiden och kunde sätta in dem i ett historiskt sammanhang. Hon var genuint kulturintresserad, ständigt nyfiken och en fantastisk tillgång att ha i närheten. Vem var den bästa samtalspartnern på utställningen? Cathrine. Vem kunde man diskutera den senaste japanska romanen med? Cathrine. Vem hade alltid med sig blommor och frukt till kontoret? Cathrine.

Kanske låg hennes allra största styrka i att hon lyckades kombinera en stark integritet med en mild framtoning.

Jag fick också förtroendet att bidra till det som skulle bli Cathrines sista utställning. ”Home Sweet Home” startade med att hon någon gång 2010 råkade få Liljevalchs konsthalls chef Mårten Castenfors till bordet på en middag. På sitt engagerande men försynta sätt berättade hon att hon tillsammans med två Svenskt Tenn-kollegor, konstnären Cilla Ramnek och formgivaren Karin Söderberg, länge haft en idé om en konsthistorisk designutställning. Redan vid kaffet utropade Castenfors: ”Sommaren 2013!” Och så blev det. Med Cathrines ande svävande någonstans högt under taket på Liljevalchs.”

Kontakt

Cathrine von Hauswolffs stiftelse
info@cathrinevonhauswolffstiftelsen.se